En tid jag saknar

Va lycklig man blir när man får prata minnen med barndomsvänner. Den där tiden när man inte behövde bry sig om utseende, kropp, killar, framtiden, bråk med vänner osv. Man kunde lixom bara glida runt, man fick vara den man ville vara och säga vad man ville utan en massa kommentarer. Helt fantastiskt. Dessa minnen jag har ihop med er ifrån grundskolan kommer jag aldrig glömma. Kommer aldrig glöma min första kärlek och alla utflyckter vi gjorde. Grabbarna var konstigt nog mer mogna på den tiden också, eller så var vi alla lika omogna som gjorde att det kändes moget, hah. Man lekte även med sina vänner istället för som idag, då en del super i 14 års åldern, röker och tror att man är tuff. Tänk vad saker förändras på en sådan kort tid inte sprang jag runt på stan med handväska när jag var runt 10 inte. Allt var så lungt när man va liten.
Jag skulle vilja ge er läsare en bild utav den tiden som just nu faktiskt betyder mest för mig, men då skulle jag få lov att skriva i flera dagar och det skulle ni aldrig orka läsa. När min lillsyster säger att hon är trött på att gå där uppe i byskolan och vill börja i 6:an så tänker jag att hon borde ta vara på den tiden som hon har där, då man fortfarande få vara liten. Sen börjar lixom allvaret och man kan inte längre glida runt som man gjorde förr. Klass resan i 5:an var det bästa avslutet vi kunde göra, för sedan splittrades vi. När man sedan träffar er på stan och snackar så förstår man hur galet kul vi hade allihopa.
- Thoes times and people in my heart!


Gillar

Kommentarer